Det finns människor som har sånt enormt driv och sån motivation att uppnå sina mål att de knappt ryggar tillbaka för någonting. Ta till exempel studenter som konsumerar illegala droger i syfte att hålla sig vakna flera dygn i sträck för att kunna plugga. Eller idrottspersoner som tränar fanatiskt och där varenda hundradel spelar roll.
Jag har funderat en hel del på det där på senare tid och kan inte riktigt bestämma mig för om den där typen av människor representerar tragedier eller triumfer. Antagligen tvingas jag väl landa i slutsatsen att det beror på.
För några år sedan läste jag om en kille som sprang Göteborgsvarvet trots att han var dålig i magen. Han lyckades ändå slutföra loppet… med avföring rinnande ned för benen
. Många tankar väcks av en sån figur. Å ena sidan har han såpass enorm övertygelse och sådant driv att han bara gett sig tusan på att slutföra loppet alldeles oavsett att han var dålig i magen. Å andra sidan sprang han stora delar av loppet med, ja, ni vet. Det kan knappast ha gjort honom mer attraktiv i det stora flertalets ögon. Så då infinner sig frågan vad syftet var?
I hans fall kanske det bästa hade varit om han hade kanaliserat det där drivet till något annat. Han hade kunnat forska, jobba för läkare utan gränser eller ett oräkneligt antal andra bra grejer. Tänk vad han hade kunnat uppnå!
Så vilken är lärdomen för mig och er läsare? Tja, antar att det handlar om vikten av att kanalisera sina energier. Du vill visserligen ha drivet att uppnå dina mål men du kanske inte vill göra det till vilket pris som helst.