♥ On a journey ♥

Är på resande fot mentalt just nu och har varit det väldigt länge. Kanske lite för länge men jag känner inte att jag kan styra så mycket över det utan följer känslorna och dit de tar mig.

Det hela började för några år sedan då situationer på min dåvarande arbetsplats gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Efter min föräldraledighet med Agnes sökte jag nya jobb för att ta mig därifrån och när jag väl fick nytt kunde jag njuta i några månader innan situationen förändrades och saker och ting blev helt katastrofala.

Under dessa år så har jag funderat massor, och gör det fortfarande. Jag känner att jag hittar nya spår nästan varje dag men att det börjar klarna mer och mer. Ljuset i tunneln är inom räckhåll.

Jag försöker utmana mig själv och hitta nya mindset, nya attityder och förhållningssätt. Funderar mycket på hur jag vill vara och leva.

Något annat viktigt som jag också funderar över är relationer. Vilka människor vill jag ha i mitt liv? Vilka relationer mår jag bra av, på riktigt?

Jag har någonstans läst att människor har utvecklingsperioder ungefär vart 7e år. För mig stämmer det väldigt bra och detta är helt klart den längsta perioden jag haft hittills men jag tror också det beror på att det är så många olika faktorer involverade som ska redas ut parallellt.

När jag ser tillbaka på mitt liv så känner jag ganska ofta att jag försakat en stor del av den kreativa/estetiska person jag var när jag gick i musikklass. Det var precis som att en del av mig gick förlorad i den stund jag bytte bort musiken till förmån för ekonomiutbildning (SO not me!) och sen har det bara fortsatt…

Jag har försökt förklara för fästis att det känns som att jag är en häst som någon puttar på bakifrån men som inte vill till 100% och därför står på stället och stretar emot. Svårt att förklara men därför tror jag det är ännu viktigare att jag faktiskt lyssnar på mig själv nu och inte låter andra eller annat tala om vad som är ”rätt” eller ”fel”.

När jag var på Korsika lyssnade jag på den finlandssvenska bloggaren Malenas sommarprat. Tårarna rann där jag satt i solstolen för det var så starkt det hon berättade och samtidigt gav det så mycket igenkänning när hon pratade om den vilja och kraft hon känt inombords men som inte fått komma ut på många år. Exakt så känner jag nu… Det är som om något bor i kroppen och bara väntar på att få komma ut och explodera men av olika anledningar hålls tillbaka hela tiden. Här kan du lyssna på sommarpratet.
IMG_6592
Andra tankar: hm, man kanske skulle flytta ut till landet ändå, det är ju så lugnt och skönt- eller är det bara semesterhjärnan som luras…? ;)

XXX
Sig 1.1.3-2

Vill du säga något om detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s